måndag 27 juli 2015

Sigward välkommen till oss!




Varken en hund eller människa kan ersätta den som ej längre finns men...man kan glädjas åt den tid man fick tillsammans och den tid som kommer med nya relationer. Ja det här är Sigward. Ett riktigt energiknippe. Inga sovmorgnar längre. Winston är morbror till honom. Undrar vad han skulle ha gjort med allt bus han hittar på, suckat bara kanske vem vet...



 
 
Tiden går fort. Nyss var vi i Mockfjärd Dalarna och hämtade hem honom. Redan har det gått över 1 1/2 månad. Det blev en lång resa för honom men han var kanonduktig. Blir en riktig norrlänning. De 11 st andra syskonen bor långt söderut från oss. De kommer vara så avundsjuk på all snö Sigward ska busa i.
 
 
 
 
 
Snö...sommaren 2015 blev inte riktigt som 2014. När nästan alla klagade på vädret åkte vi till Björkliden och vandrade upp till låktatjokka stugan 1228 m. över havet. Ja det var riktigt kämpigt eftersom snömängden i fjällen är riklig detta år. Tur det vankades 3 rätters middag när vi äntligen kom upp strax före 19. Tror ej jag varit så trött på väldigt länge. Energin tog slut med att klättra sista biten i den sugande snön.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Solen lyste så fint på vägen upp till fjällstationen. Amanda meddelade att det regnade hemma. Hon är hemma och hunnit fylla 22 år. Jag tycker det är så roligt att ha henne hemma i rummet emellan arbete och orientering. Kan man inte stanna tiden ibland när barnen är hemma.
 
 
 
 
 
Imorgon fyller Arvid 18 år. Vi firade honom igår. Håller tummarna för körkortet och uppkörning på själva födelsedagen. Minns själv vilken frihetskänsla det var. Det var bara 30 år sedan....känns som igår, ja tiden går fort.
 
 
 
 
 
 
 
Var rädd om vardagens små ting. Jag är tacksam att jag är frisk och kan vandra över stock och sten. Bilden ovan är från Storforsen i våras. Man glömmer lätt våra vackra guldkorn här hemma.

 
 
 
- Naturen är en läkande kraft -
 
Hippokrates



måndag 20 april 2015

Tyst och tomt...




Längesedan jag skrev. Förra gången saknade jag barnen. Nu är det Winston. Han blev sjuk. De sista 3 veckorna tröttare än vanligt. Såg direkt att något var fel i ögonen hans. Det som är jobbigt med att ha djur är att man även ska bestämma att de ska få somna in. Samtidigt våran skyldighet men ack så svårt.





                                         Sommar som vinter min ständiga följeslagare.





                                                                 Så god och snäll.





                                                   
 
 
 
 
Sov så gott älskade Winston. Du är saknad. Vad ska jag göra av all tid nu här hemma?
 
 
" En kall nos. Ett par fuktiga ögon. En varm blick. En tass som lyfts och ett huvud läggs på sned. Öron som försöker uppfatta och förstå...Din hund.
 
Han bad inte att få komma till dig. Han kom för att du ville ha honom. Han kom till dig för att ge vänskap, då andra sviker ,sympati då andra är emot dig, trofasthet då andra baktalar dig.
Han kom för att ge dig kärlek då du känner dig utelämnad, sällskap då du känner dig ensam.
 
Han gör dig på gott humör då du är ledsen. Tar emot dig med ett glädjetjut då du äntligen kommer hem.
 Han är någon som behöver dig ,någon att smeka, leka med och ha roligt tillsammans med. Han är beroende av din omtanke och din kärlek. Han protesterar inte då du missförstår honom. Han är utlämnad till dig på både gott och ont.
 Han ger dig sköna avkopplande promenader. Han ger dig sällskap. Han ger dig kärlek och glädje. Han vaktar och skyddar dig. Han varnar om främmande kommer. Han överger dig inte så länge han lever. Han ger dig trygghet.
 
Vad ger du? "
 
-Citat av Anders Hallgren -