Tyst och tomt...

Längesedan jag skrev. Förra gången saknade jag barnen. Nu är det Winston. Han blev sjuk. De sista 3 veckorna tröttare än vanligt. Såg direkt att något var fel i ögonen hans. Det som är jobbigt med att ha djur är att man även ska bestämma att de ska få somna in. Samtidigt våran skyldighet men ack så svårt.

                                         Sommar som vinter min ständiga följeslagare.

                                                                 Så god och snäll.





                                                   

 

 

 

 

Sov så gott älskade Winston. Du är saknad. Vad ska jag göra av all tid nu här hemma?

 

 

" En kall nos. Ett par fuktiga ögon. En varm blick. En tass som lyfts och ett huvud läggs på sned. Öron som försöker uppfatta och förstå...Din hund.

 

Han bad inte att få komma till dig. Han kom för att du ville ha honom. Han kom till dig för att ge vänskap, då andra sviker ,sympati då andra är emot dig, trofasthet då andra baktalar dig.

Han kom för att ge dig kärlek då du känner dig utelämnad, sällskap då du känner dig ensam.

 

Han gör dig på gott humör då du är ledsen. Tar emot dig med ett glädjetjut då du äntligen kommer hem.

 Han är någon som behöver dig ,någon att smeka, leka med och ha roligt tillsammans med. Han är beroende av din omtanke och din kärlek. Han protesterar inte då du missförstår honom. Han är utlämnad till dig på både gott och ont.

 Han ger dig sköna avkopplande promenader. Han ger dig sällskap. Han ger dig kärlek och glädje. Han vaktar och skyddar dig. Han varnar om främmande kommer. Han överger dig inte så länge han lever. Han ger dig trygghet.

 

Vad ger du? "

 

-Citat av Anders Hallgren -